Det finns en ålder då man slutar klättra på saker bara för att de går att klättra på.
Jag vet inte exakt när den inträffar.
Men plötsligt står man där som vuxen och tittar på en stor sten utan minsta tanke på att försöka ta sig upp på den.
Ett barn ser samma sten och har redan börjat klättra innan någon hunnit avsluta meningen:
”Var lite försiktig nu.”
Jag misstänker att barn har förstått något som vi andra har glömt.
Allting behöver inte ha ett särskilt syfte.
Man kan springa för att det är kul att springa.
Balansera på något bara för att se om man kan.
Och en kulle behöver ingen bättre anledning att finnas än att den går att ta sig uppför och sedan nerför igen.
Gärna väldigt många gånger.
Lek behöver inte följa instruktioner
Det var ungefär den tanken som fick mig att fastna på bemiclekplats.se.
För en bra lekmiljö behöver ge barn möjlighet att faktiskt göra saker, inte bara titta på dem. Klättra, balansera, gunga, springa, undersöka och hitta på sådant som ingen vuxen hade kunnat skriva in i en bruksanvisning.
Olika miljöer kräver förstås olika lösningar.
Vilka åldrar platsen är tänkt för, hur stor ytan är och vilka aktiviteter man vill skapa möjligheter för påverkar utformningen. Sedan behöver sådant som säkerhet, tillgänglighet, underlag och placering av lekutrustningen finnas med i planeringen.
Det låter väldigt vuxet.
Och det måste det få göra.
Någon behöver trots allt tänka på allt det praktiska medan barnen ägnar sig åt den betydligt viktigare frågan:
Går det att klättra på den där?
Jag tror faktiskt att de två perspektiven behöver varandra.
Vi vuxna kan planera en genomtänkt och trygg plats.
Sedan får barnen bestämma vad som egentligen händer där.
För jag har sett barn ignorera en fullständigt utmärkt lekaktivitet för att i stället ägna tjugo minuter åt en pinne.
Pinnen vann överlägset.
Så kanske ska vi inte försöka styra leken alltför mycket.
Skapa möjligheterna.
Ordna platsen.
Och flytta oss sedan lite åt sidan.
Barnen verkar redan veta vad de ska göra.
Själv tänker jag stå bredvid och fundera på när jag blev människan som tittar på stenen i stället för att klättra upp på den.